Stockholm, 14 april, kl 09.53, 2020
Flexibel arbetsplats? Blir det mer hemmajobbande nu?
Jacob: Jäklar vad skönt det är att sitta hemma i pyjamasbyxorna och jobba i stället för att ränna runt mellan mer eller mindre meningslösa möten hela dagarna. Det skulle inte förvåna mig om det blir betydligt mer hemmajobbande framöver…
Katarina: Stopp, vänta här nu. Nu tror jag du är lite väl påverkad av det som händer kring covid-19 och uppmaningen att jobba hemifrån. Men du är inte ensam, scrollar man i sina sociala medieflöden översvämmas man av hurtiga inlägg om hur otroligt smidigt och bra det går att jobba ”ungefär som vanligt” tack vare all fantastisk teknik. Och visst kan jag hålla med, hur länge har vi inte pratat om digitalisering – i decennier! – men inte kommit någon vidare vart med det som arbetsform. Arbete är väldigt mycket platsrelaterat fortfarande.
Jacob: Och det är ju inte så konstigt, då vår kultur under så lång tid kodat arbetet utanför hemmet som det som bidrar till samhället medan det oavlönade arbetet innanför hemmets väggar inte på samma sätt betraktats som samhällsbärande. Det svenska jämställdhetsarbetet har ju bland annat fokuserat mycket på att både kvinnor och män ska ha avlönade arbeten utanför hemmet.
Småsnack vid kaffemaskinen – för framgång i yrkeslivet
Katarina: Ja, hur såg det ut för 30 år sedan, hur kommer det se ut om 30 år? Jag läste en artikel i The Atlantic som varnar för risken att vi kommer backa i fråga om jämställdhet när vi arbetar mer hemma, The coronavirus is a disaster for feminism av Helen Lewis. Kärnan i budskapet är att en återgång till hemarbete innebär att många par gör en tidsresa tillbaka till 1950-talet, där den med lägst lön i tider av en ekonomisk nedgång blir den som får mantla arbetet i hemmet, hushållsarbetet alltså, och barnpassning. Så att spana framåt är komplicerat eftersom det inkluderar så många aspekter. Japp, digitalisering utvecklas och börjar fungera mer sömlöst men kulturella värderingar kring jämställdhet påverkas kanske negativt.
Jacob: Det som jag tror kommer sätta långsiktiga spår, i efterdyningarna av allt hemarbete i samband med covid-19, är att många fler har fått upp ögonen för hur mycket annat vi gör på arbetsplatsen än att utföra de produktiva sysslor som vi officiellt sett är betalda att utföra. Att ”arbeta” är en aktivitet som är fullspäckad med komplexa kulturella ritualer – småsnack vid kaffemaskinen – som vi måste behärska för att bli framgångsrika i yrkeslivet. Att bara utföra sysslorna och sedan hålla sig för sig själv och knipa käft, det håller inte.
En aktivitetsbaserad arbetsplats ger större intresse för organisationen
Katarina: Jag är helt övertygad om att framtidens arbetsplats kommer behöva omvärdera synen på dessa kulturella ritualer, mer explicit lyfta fram deras företräden, när det nu blivit uppenbart att arbetsplatsen inte på samma sätt behövs för att få själva arbetet gjort.
Kan inte låta bli att reflektera kring den studie av aktivitetsbaserade organisationer som jag gjorde för några år sedan och som visade att de som verkligen lyckats genomföra den här formen av organisationskultur – att göra sina arbetsuppgifter snarare än att vara på plats åtta till fem – ledde till att fler kom till själva arbetsplatsen. Nu kunde man ju sitta med dem man tyckte om att umgås med, inte dem man nödvändigtvis tillhörde samma avdelning som.
Ett resultat av detta var att kunskapen om företaget som helhet ökade; man interagerade ju med medarbetare från företagets alla avdelningar. När individen ges frihet och egenansvar inom en organisations givna ramar, det som aktivitetsbaserat i grunden handlar om, verkar det uppstå ett större intresse för organisationen som helhet. Det handlar om: från fokus på mitt eget arbete och min egen plats till en delaktighetskänsla för hela organisationen, både som arbetsplats och som verksamhet.
Jacob: Det blir spännande att se vilka företag och branscher som lyckas med att skapa en sådan känsla för organisationen. I dag fokuserar man ju ofta på hela organisationen i samband med speciella aktiviteter, som kickoff och julfest, medan man i övrigt räknar med att medarbetarna ska sköta sitt utan alltför mycket gnabb. Här kan det nog hända mycket framöver!
Det här är Katarina & Jacob
Katarina Graffman: Grundare av Inculture och affilierad forskare, Uppsala universitet. ”Jag har haft ’hemmakontor’ sedan 2008 men har nu ett rum på universitetet. En svår omställning – nu måste jag ju tränas in i de kulturella ritualer jag vant mig av med (skratt).”
Jacob Östberg: Professor i reklam och pr vid Stockholms universitet. ”Jag jobbar ofta hemifrån. Dock har jag inte en permanent arbetsplats. Så länge jag har min dator och de böcker jag för tillfället behöver så räcker det.” Skrivit boken På spaning efter den tid som kommer – bubblor, skam och andra fenomen. Bloggar om konsumtionskultur på Resumé.se.
Populära artiklar
